Skolan tar mycket tid och jag är nog lite stressad, bloggen (och schlagern) får därför mindre tid, tyvärr.
På åttonde plats, alltså allra sist, placerade jag Sibel som sjöng That is where I'll go. Hens klänning var kanske inte lika ful som Sonja Aldéns lilla vita sak med guldbälte, men den var ändå ful. Låten? Det var en ballad. Mer minns jag inte. In genom ena örat, ut genom andra. Ballader måste vara bättre än så för att fastna i mitt huvud. Det vackraste och Den vilda är bra exempel på ballader jag minns. That is where I'll go är det inte.
På sjunde plats står Fronda som ingen gillade. Eller, någon gjorde det. Det var Strömstedt som kom sist. Fronda kändes lite Magnus Uggla, ni vet första gången Uggla var med i Melodifestivalen. Ingen ville se henom där, ingen tyckte att hen passade in. Folk blev arga. I år blev vi lite arga här hemma, på Fronda. Bara för det tyckte jag om Fronda. Ingen mår så bra som jag lät lika illa som Johnny the Rocker. Vem tycker inte om låten Johnny the Rocker idag?
På sjätte plats har vi en penis. Daniel Mitsogiannis' penis. En stor klump mitt i bilden. Halva Sverige vet nu att Daniel Mitsogianni har en penis. Jag ville faktiskt inte veta det.
Precis som Cara mia är Pame en låt på engelska, förutom låttiteln som också förekommer i refrängen. Vad betyder cara mia och vad betyder pame?
På femte plats lade jag Charlotte Perrelli. Som kommentar har jag skrivit "Nä". Inget annat. Nä. Hur kan den komma så högt upp med bara ett nä? Kanske för att de tre låtarna jag redan har räknat upp är sämre. Hero är rätt okej. Hur gör man svartvitt och färg samtidigt i direktsändning? Konstigt och svårt verkar det vara.
På fjärde plats finns Nordman. Nordman är två personer, bara så ni vet. Det tycker jag är konstigt. Är två personer ett band? Den där ickesångaren är väl med mest som ett stöd? För att hålla Nordmans låga brinnande. Oj, där kom vi in på eld! I lågornas sken var en berättelse om en person som blev bränd på bål för häxeri, och det fick man också se på scen. Mustigt med skådespeleri och musik som är... ja ni vet, Nordman (eller Roger Pontare). Häftigt!
På tredje plats har vi Calaisa. En grupp med fyra medlemmar. En hette Caisa, en annan Lisa. De övriga två hette kanske Caisa och Lisa de med. Jag vet inte. De spelade en låt som handlade om en bortgången nära vän. Till alla i gruppen? Det vet jag inte. Jag blev i alla fall berörd av If I could, men lite lagom och på ett trevligt sätt. Inte som jag blir berörd av Jerry Williams eller Kent. Jag tror inte jag har varit så nära ångestkänslor som när jag lyssnar på deras musik. Jag vill springa iväg, gå och spy, slå sönder musikspelaren. Det är inte ett positivt sätt att beröra på, Zop. (internt)
På andra plats har vi Niklas Strömstedt. När jag var liten var jag kär i Niklas Strömstedt. Stanna världen en stund, älskade inte ni den låten? Jag minns den och Den vilda från en eller flera trevliga somrar i min barndom. Niklas Strömstedt var en av mina första kändiskärlekar, och nu när hen står här idag (eller okej, i lördags) och sjunger För många ord om kärlek är jag kär. Niklas, jag är kär i dig, i dina kläder, jag lovar att jag inte hatar dem. Jag lovar att jag tycker om dem. Jag lovar att du är söt och jag måste berätta helt offentligt att jag nästan blev kär i Joakim i paralellklassen bara för att jag tyckte att hen var lik dig.
På första plats placerade jag en yngre version av Lotta Engberg, nämligen Linda Bengtzing. Låten var häftig, lika häftig som Jag ljuger så bra. Den här hette Hur svårt kan det va'?
Linda var jättesnygg i skotskrutigt! Massa! Jätte!
Jag har skjutit upp bloggandet. Jag sade om någon låt att den troligen kommer höras från någon av lastbilarna i Pride-paraden, men sedan när jag skulle blogga mindes jag inte om det var Hero eller Pame jag sade så om. Då blev jag sur och ville inte blogga.
Mikusagi
