Det här inlägget kommer att handla om (sexuella) övergrepp och våldtäkter. *triggerwarning*
Idag gick jag förbi en löpsedel som löd "Varje dag sker 90 våldtäkter - få anmäls". Nittio stycken. Om dagen. Det är 3,75 stycken i timmen. Varje timme, dygnet runt, året runt. Det liksom haglar ned en massa våldtäkter över oss.
Kanske blev någon skrämd av rubriken och köpte sin dotter ett överfallslarm. Eller lät bli att gå ut på kvällen. För fastän tidningarna, som idag Metro, berättar för oss att de flesta våldtäkter sker i nära relationer så är vi fortfarande rädda för en otäck gubbe som lurar bakom en trädstam.
När jag läste Etik- och livsfrågor så fick klassen besök av en person som jobbade med barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Föredraget innehöll obligatoriska fasansfulla berättelser, men också berättelser om ett positivt arbete. Det som gjorde störst intryck på mig var när vi fick höra den ramsan som personen lärde barnen, med tillhörande rörelser. Jag minns inte hela, men den började "Min kropp är min, din kropp är din" och fortsättningen handlade om att bara jag bestämmer vad som sker med min kropp, om du vill något och jag säger stopp så skall du låta bli. Jag tyckte, och tycker, att det här är så bra. Vissa kanske tycker att det fortfarande är för mycket fokus på offrets skuld, men jag tycker inte det. Den andra frasen handlar om den andre, den första meningen handlar om oss båda. Jag tänker att för att minska våldtäkterna så måste vi lära våra barn att respektera andras kroppar. För dagisbarn kan det börja med en enkel ramsa.
Istället för att lära våra barn, våra kompisar, våra medmänniskor, att vara rädda för att bli våldtagna, så måste vi lära varandra att inte våldta. Det ligger ingen lösning i rädslan. Ingen kommer att avstå från en våldtäkt för att det tänkta offret är rädd.
Vi måste alltså lära våra barn att varje person - även de själva - har rätt till sin kropp. Men sedan måste vi även handla i enlighet med detta. Inte tvinga dem till kramar och pussar de inte vill ha. Vi måste ha en rättsapparat som också följer den här principen och skyddar barnen från de som bryter deras gränser. Jag läser i Feministiskt perspektiv om barn som tvingas fortsätta bo hos vårdnadshavare som behandlar dem illa. Ni borde också läsa hela artikeln, den finns här. Här kommer ett utdrag:
Rätten ska ta särskilt hänseende till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövaren, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.
Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, av att inte växa upp i en kärnfamiljsliknande konstellation, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergreppen, om våldtäkterna, om fulla föräldrar, de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar när de försöker berätta.
För oss som är lite äldre finns initiativet "prata om det", en hashtag, en rörelse, för att diskutera hur vi bör förhålla oss till varandras kroppar. Vad som är våldtäkt. Vad som är att gå för långt. Förhoppningsvis har i alla fall några fått en tankeställare och förstått att det där med att använda någon för sin egen njutnings skull, utan att den personen är så pigg på det, kanske inte är så fräscht ändå.
Mikusagi.
Läs även andra bloggares åsikter om prata om det, övergrepp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar