Arbetslösheten

Jag har, som väldigt många andra, varit arbetslös i ca en evighet. Min senaste anställning var två månader lång, december-januari. Så alltså ett år sedan. Jag har för länge sedan flyttat till mina föräldrar, för att klara mig ekonomiskt. Jag får ungefär 2800 kronor i månaden av Försäkringskassan. Jag är med i en A-kassa, men har inte jobbat tillräckligt länge för att få ut något av den. Efter SL-kortet har jag 2000 kronor kvar. Jag vet att någonstans i landet så finns det studentlägenheter stora som städskrubbar, som jag kan få för denna summa och ändå ha kvar lite efteråt. Inte för att jag är student. Och nu bor jag i Stockholm. Här kostar allt en kan hyra för att bo i bra mycket mer än 2000 kronor.

Jag har träffat många andra arbetslösa. Det blir ju så, när en slussas runt mellan olika projekt som har hittats på för att få oss i sysselsättning. Jag har träffat en person som har en alldeles för hög hyra och som gärna skulle vilja flytta till ett mindre ställe "men för att få ett kontrakt så måste man ha jobb, så förra veckan sålde jag bordet". Familjen hade redan sålt bilen och började nu sälja av möblerna för att ha råd med mat och vinterkläder. Jag har träffat personer som tvingats gå på kurser och seminarier vars innehåll de inte förstod eftersom de knappt kunde svenska. Jag gick en 16 veckor lång kurs och i slutet av kursen fick läraren oss att applådera deras insikt att de borde erbjuda en i klassen språklektioner istället.

Idag satt jag på pendeltåget och höra en ungdom säga att hen aldrig någonsin ville sluta på Konsum som hens pappa, pojkvän, morbror och styvfar. Vad skulle jag inte göra för att få jobba i matvarubutik! Jag skulle böna och be om jag visste att det ledde till jobb där. Jag blev avundsjuk för att den här personen hade så många kontakter inom samma butikskedja och önskade att jag också hade kontakter.

Jag är pigg och har många kunskaper och färdigheter, och jag vill på riktigt ut och jobba! Jag är inte arbetslös för att jag är lat, absolut inte.
Parallellt med arbetssökningen har jag under ett år läst teckenspråk på Dövas hus. Jag funderade över om jag skulle läsa det på universitet nu i vår, eller kanske läsa något annat så att jag i alla fall gör något och inte får tråkiga luckor i mitt CV. Jag frågade min handläggare på Arbetsförmedlingen som svarade att jag inte får studera samtidigt som jag är inskriven i Jobb- och utvecklingsgarantin. Inte ens om det är halvfart på kvällen och jag lovar att alltid sätta jobbsökandet främst. Men jag får ju gå deras kurser som inte gör mig mer attraktiv på arbetsmarknaden men däremot tar mycket tid av mitt jobbsökande och gör att jag inte orkar så mycket mer än att just gå på deras kurs där jag får sätta ihop något fånigt Word-dokument till min påhittade resebyrå eller rita en affisch till min påhittade butik. (Obs! Jag gjorde så klart de snyggaste dokumenten och affischerna pga kreativt geni och pga kramade ur varenda droppe till chans till personlig utveckling ur helt ovärd övning)

Det vore bra om staten lade pengar på något annat än coacher och liknande program. T.ex. att fler kunde få jobb inom typ vården, där det behövs folk. Eller om det i alla fall var kurser som var kompetenshöjande på riktigt som erbjöds oss.


Mikusagi