Har jag orden?

Som barn kände jag alltid att det fanns en annan dimension av världen, livet, som inte kan uttryckas med ord. Jag brukade undra om andra var medvetna om den, och på något sätt kände jag att hundar och andra (icke-mänskliga) djur var närmare den, närmare verkligheten, eftersom de inte använde ord eller hela den här cirkusen vi har, men detta inlägg fokuserar på ord, språk och kommunikation.
Jag har känt mig begränsad i min kommunikation, som om jag säger det andra lärt mig, spelar spelet men utan att att ha ett språk för det som är verkligt. Utan att kunna kommunicera vad jag tänker och känner. Kanske är det därför jag tidigt fascinerades av konstnärer - det verkade som att de kunde uttrycka något som inte gick att nå med ord, även om få uppfattade det. Som barn blev jag skärrad när jag mötte äldreäldre som inte kunde uttrycka sig med ord alls. För mig var det något av det sorgligaste och mest skrämmande jag sett. I många år var jag rädd för att tappa talet av en ålderssjukdom. Kanske för att jag redan kämpade med att bli förstådd.
På något plan kunde jag alltid relatera till de icke-verbala autistiska barn jag såg på TV. Ni vet, när det är en film där det är en katastrof på gång och samtidigt är det ett barn där som inte pratar och så måste du hand om det mitt i lavafloden. Jag såg det aldrig med omvärldens ögon, utan jag såg ur barnets. Även fast ingen någonsin tyckte att jag var "ett sånt barn", ett sånt där som inte kan ta hand om sig själv, inte knyta sina skor och inte prata (det lät alltid som att "sådana" barn var mindre värda när någon drog en jämförelse och det gjorde mig så ledsen, och samtidigt rädd för jag är egentligen ett sånt barn).
Det är som att jag blev verbal utan att övertyga mig själv om att jag var det. Och jag har alltid kommunicerat också genom att sparka i väggen, slå i golv, riva min egen hud och skrika som den äkta autist jag är. Men jag har ändå passerat, på något vänster.
I dagsläget är jag inte lika rädd för att tappa talet. Jag har hittat fler sätt att kommunicera på. Men rädslan hittar tillbaka när någon missförstår det jag har sagt. Egentligen vet jag att missförstånd är ett vardagsproblem som är helt ofarliga om de bara reds ut, men ibland tar det mig tillbaka till rädslan för afasi. Jag har talar, men för omvärlden blir det obegripligt. Jag blir upprörd för att jag tror att jag står där utan språk, och rädslan hittar tillbaks.

Mikusagi